MELLANSCHNAUZERN

EN KOMPIS I VÅTT OCH TORRT

 

wpe3.jpg (63106 bytes)

Urspunget

Mellanschnauzern anses vara den ursprungliga schnauzern, och från den har riesen och dvärg senare utvecklats. Schnauzer eller - som den förr kallades - strävhårig pinscher gick också ofta under benämningen råtthund. Det mest utmärkande från början för denna hund var att det inte fanns just något särskilt utmärkande för den.
Möjligen står de tyska råtthundarnas ursprung att finna i de hundar som man har gjort skelettfynd av i Sydtysklands torvmossar, därav kallade torvhundar eller torvspetsar. Fynden är lämningar från pålbyggnads-kulturer som daterar sig ca 14 000 år tillbaka i tiden. Det finns målningar från 1400-talet där man kan se ursprunget till vår tids schnauzer avbildad. Man brukar anse Bayern i Sydtyskland som den plats där den ursprungliga schnauzern framavlades.
De var rejäla, ganska orädda gårdshundar och de fick göra rätt för sig genom att vakta men framför allt genom sin utomordentliga förmåga som råttfångare (orsaken till att man började kupera öron och svans var för att förhindra råttbett). Omutlig trohet, självständighet, robusta och oömma har gjort hundar av denna typ helt oumbärliga och deras ursprungliga typ och storlek har knappt förändrats.

Ordet schnauzer dyker upp i litteraturen första gången år 1842 när det används som synonym till strävhårig pinscher. En enkel förklaring till namnet är att schnauz på tyska betyder mustasch. Omkring år 1850 accepterades schnauzern som egen ras med bestämda rastypiska drag och 1880 kom den första rasstandarden. I början av 1900-talet kom rasen till Sverige och den första mellanschnauzern i svenska stamboken var Peggy av Håknäs som var född 15/11-1911.
Mellanschnauzern har aldrig varit någon modehund, vilket säkert har varit lyckosamt för uppbyggnaden av en stabil och frisk stam. Dess speciella rasegenskaper har säkert också bidragit - vem som helst passar inte som schnauzerägare. För en nybliven schnauzerägare brukar det inte ta lång tid att upptäcka att det inte är en hund vilken som helst och 9 av 10 förblir sedan rasen trogna.

Registreringssiffrorna ligger på mellan 150-200 per år.

Helhetsintryck:Mellanschnauzern skall vara kvadratiskt byggd med god resning, ädel, kraftig och senig. Till sitt väsen skall den vara temperamentsfull men samtidigt lugn. Den skall vara uppmärksam och livlig utan att vara nervös.

Hårrem: Hårremmen skall vara mycket hård och sträv. Den skall bestå av en tät underull och ett inte för kort, hårt täckhår. Täckhåret skall vara strävt men inte borstigt eller vågigt. Pälsen skall vara sträv på huvudet och benen, på pannan och öronen något kortare. Typiskt för schnauzern är det sträva skägget och buskiga ögonbrynen.

Färg: Rent svart eller peppar/saltfärgad

Storlek: Mankhöjden skall vara 45-50 cm, varvid den övre storleksgränsen gäller för hanar och den undre för tikar.

wpe4.jpg (5707 bytes)       wpe5.jpg (10097 bytes)

Att ha en schnauzer

Varför just en “mellis”? Varför inte, allting talar för rasen: den behändiga storleken, sundheten och robustheten. En intelligent och lojal hund, en riktig hund med andra ord, utan att besväras av en stor ras opraktiska format. En målveten och hängiven avel, fri från överproduktion har gjort schnauzern till en typisk familjehund, lättlärd, pigg och trevlig, väl lämpad till samarbete utan att vara onödigt beroende och osjälvständig.

 Våra schnauzrar är kända för ett mycket stabilt temperament. Typiskt är det energiska temperamentet parat med lugn, godmodighet och lekfull tillgivenhet. Den är mycker barnkär och omutligt vaksam utan att vara skällig. Den har högt utvecklade sinnesorgan. Den är klok, läraktig, orädd, uthållig och motståndskraftig mot sjukdomar samt väder och vind. I dess rasegenskaper ingår vaktinstinkt och återhållsam inställning till främlingar utan att visa aggressivitet eller rädsla.
Om man ser till ursprungshunden så finns vaktinstinkten kvar även om den har tonats ner. Inte heller behöver man lära den att fånga råttor, det kan den. Just råttfångarkonsten ger schnauzern ett beteende som många andra hundar saknar, den fångar sina byten med tassarna. Det är en framåt och i vissa fall rätt egensinnig ras och fodrar därför en konsekvent fostran (likt många andra raser). Genom sina egenskaper ställer dessa hundar rätt stora krav på den som har fått förmånen att bli en schnauzerägare. Den som håller ut belönas med att få en fin kompis, som lyder minsta vink (åtminstone ibland).
Skägget är något speciellt för våra schnauzrar, ett skägg som det fastnar barr, brödbitar, popcorn mm i. Men vad vore en schnauzer utan skägg!! Ingenting är heller så övergivet som en ensam schnauzer - dom följer gärna med till jobbet, bara dom slipper ensamheten. Måste den vara ensam några timmar - gör gärna ordning en plats vid ett fönster där den kan sitta och titta ut.
Den för ägaren ganska krävande uppväxttiden med en livlig och energisk valp, gör att satsningen på samspelet och resultatet myntat uttrycket:
En gång schnauzer - alltid schnauzer

En schnauzer kräver att man verkligen "har "den i betydligt högre grad än vissa andra raser. Du måste lägga ner en hel del arbete och inte så lite uppoffringar om du skall få ut det bästa möjliga av din hund. För att den skall få ett friskt, långt och lyckligt liv måste du vara beredd att ge den omdömesgill skötsel och tillsyn. I gengäld får Du en frisk, pigg, trevlig och lättskött hund, lika användbar i bruksarbetet och lydnadsringen som "bara" familjehund. En hund som är lika mångsidig som de flesta stora brukshundarna. En hund som är uppmärksam och samarbetsvillig ända upp i hög ålder, omutligt lojal mot sin ägare och med det där alldeles speciellt attraktiva "schnauzertemperamentet" som pricken över i:et.

wpe6.jpg (6918 bytes)  wpe7.jpg (6316 bytes)

Pälsvård

En av schnauzerns viktigaste särdrag är den sträva pälsen. För att kunna bibehålla strävheten och i vissa fall erhålla den krävs att man regelbundet tar bort döda hår för att kunna ge plats åt ny päls.
Att trimma din hund kan ta tid och vara besvärligt men förutom att det ger din kunskaper i pälsvård så får du också en hund med en vacker peppar/salt eller svart färg och en päls som stöter bort smuts och vatten. Det är också nyttigt för våra ofta stöddiga och envisa schnauzrar att de märker att vi kan vara lika envisa och bestämda när det gäller att de skall sitta stilla på bordet och låta sig hanteras. Att raka eller klippa din schnauzer är naturligtvis enklare men pälsen blir mjukare och mjukare ju mer den rakas. Dessutom försvinner peppar/salt pigmenteringen, färgen blir istället jämngrå och den svarta pälsen blir grå och matt i tonen. Pälsen förlorar också dess vatten och smutsavstötande egenskap.
Om Du har en tanke på att ställa ut din schnauzer har du inget val, pälsen måste trimmas

 Användningsområden

Mellanschnauzern är en härlig hundras som man tenderar att fastna för, då det är en ras som ser till att det händer saker utan att vara överaktiva, väldigt livliga eller arbetskrävande. Det är i stället en hund som hänger med på allt man kan tänkas hitta på (och klarar av det), som lika gärna går en mil som runt kvarteret.
Så länge den får vara med är den otroligt anpassningsbar, och det är en härlig hund att hålla på med bruks, lydnad och agility med, om än det ibland kan vara svårt att få dem att förstå nyttan med det hela. Det är en ras som passar de flesta människor som inte vill ha en hund som alltid säger "Javisst!", utan som ibland måste övertygas.
Väl övertygade kan de gå i döden för en!
I USA används dom som terapihundar inom sjuk och långvård, sk "sociale therapy dogs", polishundar och cancerhundar.I Sverige hittar vi "mellisar" som bevaknings hundar inom armen, älghund, eftersök, elitlydnads-champion, duktiga agilityhundar, räddningshund, motionskompis, draghund, klövjehund och mycket älskade familjehundar.

wpe8.jpg (12131 bytes) wpe9.jpg (6186 bytes) wpeA.jpg (7137 bytes)

 

Källor: Mellanschnauzerboken vol. I och II, Hundvärldens Gustav Wasa av Lisbeth Ch Sigfridsson, Pinscher & Schnauzer av
Marianne Frestadius, Uppfödare av rasen.

Mellanschnauzer Ringen 2001

© Schnauzerringen